En jobbig helg har passerat med en sjuk Leon. Men nu är vi back on track igen. Igår fick Leon en krya-på-dig-gåva av sin kusin Jasmine- en fin, gosig mjukishund. Så igår kväll när Leon skulle sova hade hans snutte-skara fått tillökning. Utöver den vanliga samligen napp, filt, hund och elefant fanns där ytterligare en hund. Ett helt zoo, med en lillgris i mitten, låg och bredde ut sig i sängen.

Vi har en sjuk lillgris här hemma. Hans lilla runda ansikte är rosigt av feber, och ögonen trötta och glansiga. Det finns inget värre än att se sitt barn må dåligt. Så i ett tappert försök att muntra upp honom har vi gräddat pannkakor och köpt hem glass. Hoppas det går hem.

Idag är jag en extra god flickvän. Micke är hemma från jobbet då han igår skadade sin fot, och jag är så snäll som jag bara kan vara. Både han och jag blev otroligt förvånade när jag nyss frågade honom om han inte ville sätta sig och spela lite tv-spel. Ibland överträffar jag mig själv i godhet.

Leon har blivit så stor. Är både roligt och lite konstigt att se honom växa upp. Från att ha legat och viftat med sina valkiga armar och ben på en filt springer han nu omkring och kan så mycket. Han talar om för sina morgontrötta föräldrar att det är dags att gå upp, han tar på sig kläder själv, han smörar sin smörgås själv, ja allt kan han själv. Kan sälv! Han har även börjat leka på ett annat vis med sina leksaker. "Leka?" piper han och viftar med sitt lejon framför sin hund. Och sedan leker lejonet och hunden. Dom hoppar, dansar, och åker på bilarna i Leons rum. Det är annat än för ett tag sedan då leksakernas enda syfte tycktes vara att ligga utspridda över hela lägenheten. (Det syftet verkar dom dock ha kvar konstaterar jag när jag blickar ut över vardagsrummet.)

Ja. Filt, filt och filt.

Ingen filt, bara action.