Hittade en sida på nätet där man gratis kan vara med och bevara skog. Surfa in på sidan och gör ett klick.
Här är länken.

"Jennie- en fantastiskt kreativ och påhittig tjej som alltid får oss alla andra till ett gott skratt."

Nej, ingen tand fixad idag. Däremot två tider inbokade framöver, för att göra mig fin. Vill man vara fin får man lida pin som det heter, och pinad kommer jag med all säkerhet bli. Tanden ska slipas bort och ersättas med låtsastand. Hua, kommer nog göra ont.... Blir lite rädd när jag tänker på det...

Hanna var min första vän. Vi träffades när jag var 3 och hon var 5, och man kan väl säga att det klickade direkt. Våra föräldrar var säkert nöjda med, då vi bodde med enbart en liten stig emellan oss. Inget jobbigt skjutsande, på sin höjd fick våra fäder ta ficklampan i hand och möta oss i skogen när det var mörkt.
Jag och Hanna var riktiga skogsmullar när vi var små. Vi vandrade omkring i skogarna kring där vi bodde och alltid hade vi fullt upp.
Vi hade en massa stenar som vi skötte om. Rensade bort mossa, och lekte med dom. Givetvis fick våra skogsstenar namn- Vim, Sun, Flodi och Dino.
Vi grävde ner skatter. Skatterna var inte dyrbara i sig, men för oss var dom magiskt värdefulla. Vi blev hudsystrar och grävde ner beviset på ett hemligt ställe. Tanken från början var att vi skulle blivit blodsystrar, men min rädsla för blod gjorde att jag bara lyckades karva loss lite hud från tummen istället för att sticka hål. Vi drog även loss ett hårstrå från våra huvuden, knöt ihop och blev hårsystrar. Givetvis var detta också en lämplig skatt och vi begav oss till stenen Vim (eller var det Sun?) och begravde detta omsorgsfullt.
När vi var uttråkade retade vi vår granne. Det är en gång jag minns speciellt. Grannen var ute vid sitt garage och grejade. Jag och Hanna smög oss fram, med varsin pinne i högsta hugg. Vi hittade en sten att gömma oss bakom på lämpligt avstånd från * och satte igång att skrämma honom. Ett väldigt oskyldigt hyss då det enda vi gjorde var att rispa med pinnarna i gruset och väsa som små ormar. Detta uppskattades dessvärre inte av * och har ropade åt oss att försvinna därifrån.
Ibland lekte vi fattiga. En lätt lek då den enbart gick ut på att koka sparrissoppa. Vi satt vid skogsbrynet och vevade runt i en hink med granbarr och vatten. Var sparrisen kom in i bilden vet jag faktiskt inte, men det var väl någonting vi tyckte att fattiga människor skulle äta.
När min lillasyster Frida blev äldre fick även hon, vid utvalda tillfällen, vara med oss och leka. Vi bildade en grupp som dansade och sjöng. Riktiga artister måste ju ha scennamn och vi valde att kalla oss "Moonlight" (jag), "Starlight" (Hanna) och Coca cola light (Frida). När vi inte uppträdde lekte vi skola med min stackars syster. För ja, det var synd om henne. Vår skola tillät nämligen aga, och om hon inte klarade av något moment på vår läroplan fick hon ingen rast.

Här är vi!

Jag och Hanna på Dino, en av våra stenar

Visst är det vackert?

Något suddigt, ja...

Frida bakar. En muta till dom elaka fröknarna tro?

Nämen, oj, vilket inlägg detta blev. Hade tänkt fortsatt min berättelse med att skriva om "gänget" och våra minnen. Men det får bli en annan historia det.

Hade tänkt mig ett riktigt läsmaraton, men vad upptäcker jag när jag läst färdigt sida 130? Att sida 131 fram t.o.m 160 inte existerar! Är ruskigt sur nu. Försökte mig på att strunta i dom saknade sidorna och fortsätta läsa på 161 men fattade ingenting av handlingen. "Och vad är det egentligen som har hänt i hennes superhemliga, mellansvenska stad?" 
Det, mina kära vänner, kan jag tyvärr inte ta reda på.

Leon har upptäckt en ny min, som både han och vi tycker är mycket rolig. Han säger inte ett knyst, samtidigt som han grinar upp sig. Ett ljudlöst asgarv skulle jag vilja kalla det.