Hetsäter fruktsallad och känner mig oerhört nyttig. Har ju börjat mitt nya liv. Igen. Förstår att ingen höjer särskilt högt på ögonbrynen, det här med starten av mitt nya liv inträffar ganska ofta. Typ varje måndag efter en helg fylld av flötmat och godis.

Vill passa på att gratulera Ardalen och Tess till sin lilla dotter! Leon hälsar att han ska lära henne allt han kan. Mest sugen är han på att lära ut sitt visselpip-läte. (Det är över mitt förstånd hur en mänsklig varelse kan låta så högt, ljust och gällt som han kan. Talang? Ingen kommentar.)


Visselpipan på nya äventyr. Här syns tydligt att han ärvt sin mosters shopping-ådra.

Skit i soppåsarna i bakgrunden. Spana istället in galloperande faran, här i cool outfit.

En blå napp som guppar rytmiskt. Ett par äppelkärnsformade näsborrar tätt, tätt intill mina. Två kisande ögon. Och en kladdig hand (satan, glömde tvätta bort kvällsmaten) som håller hårt i min.

Att natta Leon kan vara det vackraste som finns. (Läs kan. Det kan också vara det mest tålamodsprövande att ta sig för när både mor och son är trötta och lite griniga. Men låt oss inte grotta ner oss i det nu.)

Strike a pose! Leon för nästan exakt ett årsedan.

Vilket underbart väder! Efter att ha varit ute hela dagen ligger vi, jag och Leon, i en hög i sängen och kollar på Lejonkungen 2. Eller Lejonkunden som lillgrisen envist kallar den. Leon har lärt sig ett nytt uttryck- "hallå snygging", vilket han kastar ur sig med jämna mellanrum, och jag njuter mest av alla de vackra sångerna i filmen.

Nu för tiden vill Leon gärna att man ligger jämte honom en stund innan han ska sova. Så man ligger där i mörkret och försöker andas högt, sövande. Jag brukar iaktta honom med kisande ögon, och han är en ganska lustig syn. Han ligger som en liten bebis med benen upp i luften och pratar, och pratar, och pratar. Rätt vad det är får man ett gosedjur upptryckt i ansiktet, ett gosedjur som med en mycket ljus röst säger "hej mamma" 14 gånger på rad. När man efter en stund samlat sig för att diskret avlägnsa sig från sovrummet är det som om Leon får vittring om vad som är på väg att ske. Han stannar upp mitt i en rörelse och liksom vädrar i luften. Han vet vad som ska hända. Då brukar han tala om för mig att "mamma kommer snart" och jag säger med min mest övertygande röst att "ja, mamma kommer om en stund." Har man tur somnar han efter detta. Har man otur hittar han på dom mest konstiga sakerna han bara måste komma och berätta. För någon kväll sedan kom han med iver i blicken och visade en dammtuss han hittat. En annan kväll "tappade han bort" sin elefant. Denna kväll verkar det vara nappen som mystiskt försvinner hela tiden.


Förresten. Leon har blivit riktigt grym på datorer, här tittar han på ett foto av sin mormor.

Jag och Leon var högst troligt en mycket underhållande syn när vi var ute i snön tidigare idag. Dels envisades jag med att överskatta vagnens förmåga att köra i snö. Vi stod och stånkade på samma ställe i flera minuter utan att komma någon vart- jag trixade, lyfte, pötte, pustade och frustade utan att vagnen rörde sig en tum. När jag väl tagit mitt förnuft tillfånga och hittat en mer lämplig barnvagnsväg begav vi oss av mot exotiska vyer. Och exotiska vyer för oss är en annan lekplats än den vi brukar gå till. Väl där, vid vårt resemål, blev allt sådär farsartat. Lekplatsen var inte skottad, och därmed inte använd, och därför täckt av ett tjockt lager snö. Med Leon i famnen brakade jag igenom vad som kändes som ett snölager på tre meter. Skam den som ger sig, med Leon i ett hårt tag älgade jag mig fram mot gungorna. Tänk er action-film; Allt går i slow motion, hjälten grimaserar ansträngt, svetten lackar och saliven flyger. I hjältens famn sitter det en rund liten pojke som helt plötsligt har blivit vröltrött. Den lilla pojken väser något om traktor, traktor, något som hjälten "inte hör". Nu var det ju mission gunga och inte mission leta-upp-en-traktor-som-vi-kan-stå-och-glo-på-i-evigheter som stod på schemat. Tillslut är hjälten så blöt om fötterna att det enda vettiga att göra är att retirera, vända om med svansen mellan benen. Istället fick det bli den icke exotiska, men väl plogade lekplatsen som vi tillbringade vår eftermiddag på.


Leon, februari -08.

Leon, februari -09.

Leon, februari -10.

Dream as if you could live forever, live as if you only have today.

Vackra ord på en vacker måndag.

Leon har börjat pussla en hel del, och jag bara älskar hans förmåga att tänka outside the box. Om jag hade varit en konstkritiker hade jag använt ord som vasst, kreativt och bättre kan det inte bli. Den grabben kommer att gå långt. Mammas duktiga, duktiga kille.

Olika människor är olika stresståliga. Jag skulle vilja placera mig själv i gruppen "när-jag-blir-stressad-kan-det-gå-nästan-hur-snett-som-helst".

För några dagar sedan: Snabbt och smidigt skulle jag springa ut och "ta lite frisk luft" innan jag skulle fortsätta med att sminka mig, prata i telefon, laga mat åt Leon, duscha, mata Leon, och hitta lämpliga kläder åt mig själv. Samtidigt. Typ. Finn fem fel. Eller iallafall två.