SÅ. Nu har jag äntligen tid att skriva igen. Var ett bra tag sedan nu. Kan ju börja med att förklara varför. Anledningen ligger just nu jämte mig i soffan och slappar. Anledningen är nog trött efter att ha lekt terrorist i två dygn.
Terroristgrejer Anledningen har utfört;

* Nästan somnat i min famn, men så fort jag lagt ner denne person har denne vaknat och börjat skrika.

* Anledningen har till och med surat i sömnen. Gett ifrån sig gnälljud så att jag legat på helspänn och väntat på ett uppvaknande. Viiilket har genererat i att jag sovit sämre

* Medvetet sputtat ut sin napp och sekunden efter börjat gråta efter den. In i munnen, sputt ut, gråt. In i munnen, sputt ut, gråt. (Jag har iaktagit denne terrorist, och det finns inte en chans i världen att han bara råkar tappa den om och om och om och om och om igen...)

Ja, ni har säkert räknat ut vem det är jag skriver om. Leon. Nu verkar det som sagt som om musten gått ur honom. Det enda han orkar ta sig för är att sparka mig på armen så att jag skriver fel hela tiden.

Var ju ute i lördags. Väldigt trevligt! Likt en glädje-torped gav jag mig ut i marskvällen. Efter mindre än två timmar blev jag trött och åkte hem.  Inte lätt att hålla ångan uppe när man inte sovit ordentligt på typ 4 månader. Plussa på  5 månader från graviditeten med. Herregud vad han sparkar på både mig och datorn nu. Jaja, om det får honom att må bra så tänker jag låta honom hållas. Vart var jag nu... just det, utekväll. Jag och Hanna kompletterade varandra bra; hon pratade pojkvän och jag pratade bebis. Ganska bra balans tycker jag.

Här är dom glada flickorna!