Jag håller helt och hållet med min broder Beccy. Tänk vad härligt livet måste ha varit när det mest psykiskt krävande man hade att göra var att klura ut hur man gör för att vända sig, undra över vad det är som viftar framför ansiktet (sina egna händer) eller ta sig en funderare över vad det är som låter hela tiden (sina egna gurglanden).
Även när man blir ett lite större barn har man ju det hur underbart som helst! Fröken ger en i läxa att skriva en sida med stora A:n och sedan är man klar med dagens sysslor. Ha? Man är fri att leka, sova och stoja precis hur mycket man bara orkar. Kan dra mig till minnes att jag som liten sju-åttaåring längtade tills jag skulle få börja betala räkningar. Skruvad värld, gräset är alltid grönare o.s.v.
Nu ska jag fortsätta med min underbara lunch - ungsbakad fisk med ris.