Nu har vi sjungit så fint, så länge. Oj, nu gick det upp för mig. Jag har blivit en sådan mamma som är "vi" hela tiden. För handen på hjärtat, Leon är smart, men inte SÅ smart att han redan har börjat hänga med i sångtexter. Så låt mig omformulera mig. JAG har sjungit mitt finaste, och njutit av mitt publikstöd. Han är en pärla - för varje ljus ton som skär sig får jag ett tandlöst leénde som belöning. Han diggar verkligen mina orginella tolkningar av "Ekorren satt i granen", "Vem kan segla för utan vind" och "Sjörövarfabbe". Det är nästan så att jag får lite hybris när jag sjunger. Är det kanske så här det känns att stå framför idoljuryn och få beröm av Svartling?