Ni anar inte vilken underbar helg vi har haft! Ah... Så avslappnande och lyxigt. God mat, god dryck och lugnt tempo. Vi åt middag på en mysig restaurang och gick sedan tillbaka till hotellet för att slappa. Någonstans i bakhuvudet hade vi nog båda en föreställning om hur vi skulle parta hela natten, men som småbarnsförälder visade det sig att det är party nog att ligga i sängen och äta godis och kolla tv.
När jag vaknade på lördagsmorgonen låg jag kvar i sängen. Jag fick hejda mig, var precis på väg för att ruscha ut till köket i vild galopp för att göra välling när det slog mig. Jag kan ligga kvar. Frukosten blev serverad på rummet, och allt kändes så lugnt och skönt. Men framåt tio-tiden började allt kännas för lugnt och skönt, och saknaden efter Leon blev enorm. Vi ville hem och det bums. Då det inte gick något passande tåg/ buss kom min syster till våran undsättning och hämtade oss. Guldsystern.
Borta bra men hemma bäst nickade jag och Micke i samförstånd medans vi attackerade Leon med pussar.