Ja, igår... Gjorde middag, satte in köttet i ugnen och kände mig duktig. Helt plötsligt blev det ett väldigt skarpt sken från ugnen och jag kikade in. Det brann! Herre gud vad det brann. Övervägde att slänga in vatten i ugnen men ångrade mig. Blev helt handfallen. Som tur var för mig och mitt kök så släckte köttet sig själv. Det var bakplåtspappret som börjat brinna upptäckte jag under min tekniska analys. Ska inte sådant papper tåla värme...?
Denna händelse får mig osökt att tänka på natten innan Minna, en av mina bästa vänner, skulle gifta sig. Vi tjejer satt uppe och band buketter. Vad kan klockan ha varit...? Jag skulle tippa på 3, så som du förstår var vi både trötta, fnissiga och tröga. Då hör vi helt plötsligt en massa sirener närma sig med hög fart. Vi slänger oss mot fönstret och glor som besatta. Vad händer, vad händer?! Utanför Minnas lägenhetshus har det parkerat en massa brandbilar (eller ja, två iallafall) och kan jag kan lova dig att ingen kände sig trött längre. Direkt gjorde vi upp en plan. Minna var hjärnan bakom vår strategi. Ingen, och då menar jag ingen nämnde "rädda sig den som kan" eller något annat som hade med våra liv att göra. Istället hade vi ett snabbmöte angående vem som skulle fly med brudklänningen, vem som hade ansvar för att buketterna klarade sig oskadda, vem som skulle bära med sig tärnklänningarna o.s.v.
För att göra en lång historia kort. Vi hade inte haft någon anledning att frukta för våra liv/ bröllopsutstyrslar då det bara varit en soptunna som brunnit. Kontentan av det hela skulle väl kunna vara att bröllop gör dig lite halvtokig.
Ett lite lustigt minne...