Sitter här, vrålhungrig vill jag lova, och väntar på Micke och pizzorna han har med sig. Det var så längesedan, har nästan glömt hur det smakar. GUD VAD DET SKA BLI GOTT. Nu är det dags för mig att duka åt oss. Det är en liten rutin vi har här hos familjen Ericsson/ Sjöstedt. Micke åker alltid alltid alltid och hämtar maten, och undertiden plockar jag in bestick och glas till vardagsrummet. Fyra stycken bestick och ett glas. Micke dricker nämligen sådär manligt direkt ur läskburken. Ganska orättvis fördelning när man ser det så här svart på vitt. Nästa gång borde jag kanske erbjuda mig att åka och hämta. För en gångs skull... Eller kanske inte.