En blå napp som guppar rytmiskt. Ett par äppelkärnsformade näsborrar tätt, tätt intill mina. Två kisande ögon. Och en kladdig hand (satan, glömde tvätta bort kvällsmaten) som håller hårt i min.

Att natta Leon kan vara det vackraste som finns. (Läs kan. Det kan också vara det mest tålamodsprövande att ta sig för när både mor och son är trötta och lite griniga. Men låt oss inte grotta ner oss i det nu.)

Strike a pose! Leon för nästan exakt ett årsedan.