Mitt hår är rakare än aldrig förr, och jag väntar otåligt på att gå till jobbet. Och med otåligt menar jag inte "Ja, vad kul att få jobba denna fina dag!" utan mer "Jag är en tidspessimist som hatar att komma försent"-otåligt. Jag har jobbat på samma arbetsplats ett bra tag, och promenaden dit är exakt lika lång idag som den var för tre år sedan. Jag vet alltså så när som på minuten hur lång tid det tar för mig att gå hemmifrån till min arbetsplats. Ändå sneglar jag på klockan hela tiden, och stressar upp mig över vetskapen att jag snart ska bege mig. Och sen ljuger jag för mig själv också, så jäkla töntigt. Har jag tjugo minuter kvar tills jag behöver gå så beter jag mig som om det bara är tio minuter kvar.

Har Sonny tagit på sig sitt care face? Och har ni andra gjort en notering i era intresseböcker?