Jag och Leon var högst troligt en mycket underhållande syn när vi var ute i snön tidigare idag. Dels envisades jag med att överskatta vagnens förmåga att köra i snö. Vi stod och stånkade på samma ställe i flera minuter utan att komma någon vart- jag trixade, lyfte, pötte, pustade och frustade utan att vagnen rörde sig en tum. När jag väl tagit mitt förnuft tillfånga och hittat en mer lämplig barnvagnsväg begav vi oss av mot exotiska vyer. Och exotiska vyer för oss är en annan lekplats än den vi brukar gå till. Väl där, vid vårt resemål, blev allt sådär farsartat. Lekplatsen var inte skottad, och därmed inte använd, och därför täckt av ett tjockt lager snö. Med Leon i famnen brakade jag igenom vad som kändes som ett snölager på tre meter. Skam den som ger sig, med Leon i ett hårt tag älgade jag mig fram mot gungorna. Tänk er action-film; Allt går i slow motion, hjälten grimaserar ansträngt, svetten lackar och saliven flyger. I hjältens famn sitter det en rund liten pojke som helt plötsligt har blivit vröltrött. Den lilla pojken väser något om traktor, traktor, något som hjälten "inte hör". Nu var det ju mission gunga och inte mission leta-upp-en-traktor-som-vi-kan-stå-och-glo-på-i-evigheter som stod på schemat. Tillslut är hjälten så blöt om fötterna att det enda vettiga att göra är att retirera, vända om med svansen mellan benen. Istället fick det bli den icke exotiska, men väl plogade lekplatsen som vi tillbringade vår eftermiddag på.


Leon, februari -08.

Leon, februari -09.

Leon, februari -10.